Om vi alla är andliga varelser som är kopplade till källan via den själsliga länken, att vi just nu är universum som beskådar och upplever sig själv från ett individuellt perspektiv, kanske för att från just ett individuellt perspektiv har universum oändliga former som kan skicka feedback för en mästerlig utveckling.
Om ändå definitionen av att leva är att den energiform då medvetandeform en vacker dag kommer att byta form och skepnad, att vi tar vårt fantastiska sista ande-tag och dör, att vi vandrar vidare för att fullfölja något som kan beskrivas som ett själsligt kontrakt. Så vad är inte mer charmigt samt av något gör oss mer levande att vi faktiskt skall dö en vacker dag. Att sedan lära oss av varandras känslor och upplevelser, att föra vidare kunskap och kärlek, att på detta sätt hedra våra förfäder.
Det kanske till och med är just vilket vibrationstillstånd vi vibrerar vid vårt sista ande-tag, vibrerande symfoni baserad på rädslor eller djupare förståelse och kärlek, som kan väga in hur vi skall vandra vidare. Till och med de högst utvecklade varelserna ute av våra kära kosmiska familj hedrar livet med att byta energiform, även fast de skulle kunna leva för evigt. Döden är lika vacker som att leva, för utan att dö så skulle vi aldrig leva.
Sökord: Dödsångest Avliden Död Döden Dödslängtan Himlen Helvetet